Resultatet av omröstningen på bloggen är intressant. Hade det rört ett större urval av personer, hade man nog kunna tala om ett paradigmskifte. Att 19 % tycker att vi borde dra ner på ”allt” försvar och att 15 % anser att vi borde satsa på det svenska försvaret väger upp vart annat. Mest uppseendeväckande är att hela 65 % vill satsa på ett gemensamt nordiskt försvar. Detta är kanske ett tecken på att den pågående debatten om gemensamma nordiska satsningar verkligen har fått ett genomslag.
Eftersom Danmark och Norge redan är medlemmar i NATO, och Finland är av allt att döma på väg att bli medlem, vore det intressant med en följdfråga till dem som vill ha gemensamma satsningar. Gäller deras inställning även om det skulle medföra ett svenskt NATO-medlemskap? Hur som helst tycks man vara positiv till ett ökat nordiskt närmande inom ett område där vi tidigare inte har haft så väldigt mycket samarbetet. Är detta månne tecken på en ökad nordism över huvud taget?
Thomas Roth
1:e intendent, Armémuseum
torsdag 27 november 2008
fredag 21 november 2008
Majoriteten vill ha gemensamt nordiskt försvar
Nu presenterar vi resultatet från vår andra omröstning på bloggen. Bloggläsarna har svarat på frågan "Borde det finnas ett gemensamt nordiskt försvar?".En klar majoritet av bloggläsarna (65%) tycker att det borde finnas ett gemensamt nordiskt försvar. Bara 15% tycker att vi istället borde satsa på det svenska försvaret. Ungefär en femtedel (19%) menar att vi borde dra ner på allt försvar.
Läs också Sten Tolgfors kommentar i SvD till att Norge väljer bort JAS Gripen samt Tolgfors debattartikel i DN där han framhåller vikten av ett nordiskt försvarssamarbete.
måndag 17 november 2008
Patrick ”Patti” Hansén: Att stilla sin hemlängtan
När jag för fyra år sedan valde att lämna YLE i Vasa för att arbeta inom SR i Göteborg förstod jag ännu inte konsekvenserna av att överge mitt hemland. Som finlandssvensk såg jag till en början enbart möjligheten att få verka på en rikstäckande radiokanal. Dessutom bodde ju fyra av mina bästa finländska vänner i Göteborg. Men snart greps jag av en gnagande känsla av att någonting saknades.Som av en slump upptäckte jag en liten träningsanläggning för brottare och andra träningsentusiaster i centrala Göteborg. Föreståndaren visade sig vara Hannu Rapo, en legendarisk brottare med rötterna i den östfinska myllan. Hannu tog emot mig och mina landsbröder med öppet hjärta.
Vi började träna tillsammans fredag kvällar, samma tidpunkt som Hannu brukade lyssna på ett lokalt finskt radioprogram i sin lilla recepetionsradio. Inspirerade av detta döpte vi gladeligen om fredagens träningspass till ”finsk afton”. Det innebar även att radioprogrammet fick flytta ut från Hannus lilla radio till den stora ljudanläggningen i själva träningssalen. Plötsligt kunde vi träna till tonerna av Kari Tapio och Olavi Virta. Artister som tidigare tett sig oerhört främmande för oss, avgrundsfrämmande för svenskar, men som nu tog med oss finländare på en musikalisk resa till vårt kära fosterland. För att ytterligare förstärka känslan av ”finsk afton” köpte vi en liten blåvit bordsflagga åt Hannu som han samvetsgrant började placera ut på receptionsdisken varje fredag kväll. På självständighetsdagen fick flaggan dessutom frottera sig med ett litet vackert värmeljus.
Och nu har vi under fyra års tid regelbundet besökt träningsanläggningen. Insupit den finländska fredagsatmosfären. Otaliga gånger reflekterat kring de senaste nyhetshändelserna i hemlandet. Lyssnat till Hannus berättelser om den dramatiska tvångsflytten under kriget från Karelen till Österbotten. Fascinerats av hans fantastiska brottarkarriär i Sverige. Och självfallet avslutat varje besök med bastu och traditionell ”löyly” (bastun är byggd av finländare på 70-talet).
Dessa ”finska aftnar” har blivit väldigt betydelsefulla för mig, mina finländska vänner och även för Hannu. Och många svenskar har successivt lockats med i våra samtal och glatt sig åt gemenskapen. Musikvalet fredag kvällar är väl det enda som ibland retat upp en och annan svensk. Men av någon anledning har de ändå accepterat tongångarna. Antagligen för att svensken förstått vikten av att stödja några finländare i förskingringen, på jakt efter att stilla sin hemlängtan!
Patrick ”Patti” Hansén
Programledare för Morgonpasset i P3
tisdag 11 november 2008
Mats Hellström: För 200-år sedan förlorade Sverige Finland
För 200-år sedan förlorade Sverige Finland – eller mer precist Kymmenegårds Län, Nylands och Tavastehus, Åbo och Björneborgs med de Åländska öarna, Savolax och Karelen, Vasa och Uleåborgs Län samt en del av Västerbotten ända till Torne Älv. Begreppet Finland användes inte i fredsfördraget.
I vilken utsträckning fanns en betydande attraktionskraft för den finska befolkningen att ansluta sig till Ryssland och i vad mån det handlade om ett fjärrstyrt diktat från Paris; vår regions beskärda del av Napoleons omgestaltning av Europa?
Förre presidenten Mauno Koivisto har nyligen givit ut boken ”GRANNAR Frändskap och friktion” (Atlantis Söderströms 2008).
Här i bloggen (21.5.08) frågade jag om de finska riksdagsmännen som mitt under kriget hyllade fiendens Tsar Alexander vid Lantdagen i Borgå. Koivisto skriver: ”Enligt vissa teorier i rysk historieskrivning var det så att Sveriges östra rikshalva gav sig till Ryssland år 1809. Denna tolkning är inte helt felaktig, den kan också försvaras.”
Hit hör givetvis kapitulationen av Sveaborg redan våren 1808. Befälhavaren Cronstedt har blivit herostratiskt ryktbar genom ”Fänrik Ståls sägner :
Den som förrått sitt land han har,
Ej ätt, ej stam, ej son, ej far.
Tag allt vad mörker finns i grav
Och allt vad kval i liv,
Och bilda dig ett namn därav
Och det åt honom giv,
Det skall dock väcka mindre sorg
Än det han bar på Sveaborg.
För Koivisto är det oklart varför Cronstedt gav upp. Många menar att Cronstedt mutades.
I Magnus Ullmans ”Sjöfästningen Sveaborgs fall 1808 förräderi eller krigslist” (Ålandstryckeriet 2008) ges istället bilden av hur en isolerad belägrad besättning i fästningen psykologiskt påverkades av rysk propaganda om ett ohållbart läge, förmedlad bl a av hustrur till de instänga vid äktenskapliga möten vid slädar på isen utanför Helsingfors.
Den ryska ”mutan” om 100 000 riksdaler som Cronstedt fick från tsaren var enligt Ullman ” för att återgälda kommendantens skuld till köpmännen i Helsingfors som levererat olika förnödenheter på kredit”.
Till huvudfrågan: Den bild som ofta ges av ett Finland som under 1700-talet alltmer vänder sig till Ryssland med det moderna St. Petersburg, bör nyanseras.
Visst stämmer det att Anjala-upproret mot Gustav III inte var en första svala. Redan vid 1700-talets början, då Karl XII inte kunde försvara den östra rikshalvan, fanns finländare som tänkte och i begränsade kretsar uttalade förrädiska idéer.
Samtidigt var finländare viktiga i svensk politik också under det sena 1700-talet. Riksdagsmannen Anders Chydenius brukar kallas Nordens Adam Smith. Han var en helt central aktör då 1766 års Tryckfrihetsförordning tillkom. Än idag ger den Sverige en konstitutionell särställning i världen.
Efter Gustav III:s död fördes en avgörande politisk strid i riket mellan det gustavianska partiets Gustaf Mauritz Armfelt och Gustaf Adolf Reuterholm, kallad Sveriges diktator, som stod vid hertig Karls sida.
Kampen om den yttersta makten i Sverige fördes mellan dessa båda finländare endast ett drygt decennium innan Sverige gav upp Finland.
Mats Hellström
I vilken utsträckning fanns en betydande attraktionskraft för den finska befolkningen att ansluta sig till Ryssland och i vad mån det handlade om ett fjärrstyrt diktat från Paris; vår regions beskärda del av Napoleons omgestaltning av Europa?
Förre presidenten Mauno Koivisto har nyligen givit ut boken ”GRANNAR Frändskap och friktion” (Atlantis Söderströms 2008).
Här i bloggen (21.5.08) frågade jag om de finska riksdagsmännen som mitt under kriget hyllade fiendens Tsar Alexander vid Lantdagen i Borgå. Koivisto skriver: ”Enligt vissa teorier i rysk historieskrivning var det så att Sveriges östra rikshalva gav sig till Ryssland år 1809. Denna tolkning är inte helt felaktig, den kan också försvaras.”
Hit hör givetvis kapitulationen av Sveaborg redan våren 1808. Befälhavaren Cronstedt har blivit herostratiskt ryktbar genom ”Fänrik Ståls sägner :
Den som förrått sitt land han har,
Ej ätt, ej stam, ej son, ej far.
Tag allt vad mörker finns i grav
Och allt vad kval i liv,
Och bilda dig ett namn därav
Och det åt honom giv,
Det skall dock väcka mindre sorg
Än det han bar på Sveaborg.
För Koivisto är det oklart varför Cronstedt gav upp. Många menar att Cronstedt mutades.
I Magnus Ullmans ”Sjöfästningen Sveaborgs fall 1808 förräderi eller krigslist” (Ålandstryckeriet 2008) ges istället bilden av hur en isolerad belägrad besättning i fästningen psykologiskt påverkades av rysk propaganda om ett ohållbart läge, förmedlad bl a av hustrur till de instänga vid äktenskapliga möten vid slädar på isen utanför Helsingfors.
Den ryska ”mutan” om 100 000 riksdaler som Cronstedt fick från tsaren var enligt Ullman ” för att återgälda kommendantens skuld till köpmännen i Helsingfors som levererat olika förnödenheter på kredit”.
Till huvudfrågan: Den bild som ofta ges av ett Finland som under 1700-talet alltmer vänder sig till Ryssland med det moderna St. Petersburg, bör nyanseras.
Visst stämmer det att Anjala-upproret mot Gustav III inte var en första svala. Redan vid 1700-talets början, då Karl XII inte kunde försvara den östra rikshalvan, fanns finländare som tänkte och i begränsade kretsar uttalade förrädiska idéer.
Samtidigt var finländare viktiga i svensk politik också under det sena 1700-talet. Riksdagsmannen Anders Chydenius brukar kallas Nordens Adam Smith. Han var en helt central aktör då 1766 års Tryckfrihetsförordning tillkom. Än idag ger den Sverige en konstitutionell särställning i världen.
Efter Gustav III:s död fördes en avgörande politisk strid i riket mellan det gustavianska partiets Gustaf Mauritz Armfelt och Gustaf Adolf Reuterholm, kallad Sveriges diktator, som stod vid hertig Karls sida.
Kampen om den yttersta makten i Sverige fördes mellan dessa båda finländare endast ett drygt decennium innan Sverige gav upp Finland.
Mats Hellström
Tidigare nordisk samarbetsminister i den svenska regeringen och landshövding i Stockholms län
tisdag 4 november 2008
Paula Ehrnebo: Svenska fenomen på finska?
I Finland är svenskan det ena av landets två nationalspråk, men finskan i Sverige har inte motsvarande status. Ett viktigt steg togs dock år 2000 då finskan erkändes som ett av Sveriges nationella minoritetsspråk efter att tidigare alltid ha betraktats som ett invandrarspråk.
Svenskan i Finland är svenska liksom finskan i Sverige är finska, men eftersom ländernas utveckling inte sker parallellt eller identiskt förekommer det en hel del skillnader i respektive språks ordförråd. Samhället och dess utveckling återspeglas i ordförrådet.
Det finska ordförrådet i Sverige uppstår inte av sig självt, utan måste utvecklas medvetet. Utvecklingsarbetet sker på Språkrådet som är en avdelning inom Institutet för språk och folkminnen och som har i uppgift bl.a. att vårda och utveckla finskan i Sverige.
Utvecklandet av finskan innebär främst att man ger rekommendationer om lämpliga finskspråkiga motsvarigheter till benämningar som beskriver det svenska samhället. Många benämningar har motsvarigheter i finskan och de kan oftast rekommenderas som de är. Det sker i enlighet med principen som tillämpas i det finska språkvårdsarbetet i Sverige: språkvården ger råd och rekommendationer för att sverigefinnarna ska kunna bibehålla sin finska så lik finskan i Finland som möjligt.
Det finns dock många fenomen i Sverige som är typiska för det svenska samhället och som ursprungligen saknar finskspråkig motsvarighet. Vad heter t.ex. försäkringskassa eller landsting på finska?
Bildande av översättningslån är det vanligaste sättet att gå till väga när man ska ge en rekommendation. Det gör oftast även en vanlig språkbrukare när han behöver finna ett finskt ord för något fenomen som inte finns i Finland. Försäkringskassa blir då vakuutuskassa och landsting blir maakäräjät. De är två vanliga exempel på finska nyord som skapats i Sverige för att beskriva fenomen som inte existerar i Finland.
Före Språkrådets tillkomst var det Sverigefinska språknämnden som under 30 år utförde detta utvecklingsarbete. Det finns hundratals exempel på lyckade nyskapelser, ofta översättningslån, som sverigefinnarna använder dagligen. En del är i bruk även i Finland.
Paula Ehrnebo
Kielenhuoltaja – språkvårdare
Kielineuvosto – Språkrådet
Svenskan i Finland är svenska liksom finskan i Sverige är finska, men eftersom ländernas utveckling inte sker parallellt eller identiskt förekommer det en hel del skillnader i respektive språks ordförråd. Samhället och dess utveckling återspeglas i ordförrådet.
Det finska ordförrådet i Sverige uppstår inte av sig självt, utan måste utvecklas medvetet. Utvecklingsarbetet sker på Språkrådet som är en avdelning inom Institutet för språk och folkminnen och som har i uppgift bl.a. att vårda och utveckla finskan i Sverige.
Utvecklandet av finskan innebär främst att man ger rekommendationer om lämpliga finskspråkiga motsvarigheter till benämningar som beskriver det svenska samhället. Många benämningar har motsvarigheter i finskan och de kan oftast rekommenderas som de är. Det sker i enlighet med principen som tillämpas i det finska språkvårdsarbetet i Sverige: språkvården ger råd och rekommendationer för att sverigefinnarna ska kunna bibehålla sin finska så lik finskan i Finland som möjligt.
Det finns dock många fenomen i Sverige som är typiska för det svenska samhället och som ursprungligen saknar finskspråkig motsvarighet. Vad heter t.ex. försäkringskassa eller landsting på finska?
Bildande av översättningslån är det vanligaste sättet att gå till väga när man ska ge en rekommendation. Det gör oftast även en vanlig språkbrukare när han behöver finna ett finskt ord för något fenomen som inte finns i Finland. Försäkringskassa blir då vakuutuskassa och landsting blir maakäräjät. De är två vanliga exempel på finska nyord som skapats i Sverige för att beskriva fenomen som inte existerar i Finland.
Före Språkrådets tillkomst var det Sverigefinska språknämnden som under 30 år utförde detta utvecklingsarbete. Det finns hundratals exempel på lyckade nyskapelser, ofta översättningslån, som sverigefinnarna använder dagligen. En del är i bruk även i Finland.
Paula Ehrnebo
Kielenhuoltaja – språkvårdare
Kielineuvosto – Språkrådet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
