Sven Olov Johansson: Svensk-finskt försvarssamarbete har funnits i över 50 år

Överbefälhavarna i Sverige, Finland och Norge skriver i Svenska Dagbladet den 18 juni att det militära samarbetet länderna emellan ska stärkas.

Men ett nordiskt försvarssamarbete under efterkrigstiden etablerades redan 1956 i samband med att den första FN-styrkan UNEF1 organiserads för insatser i Egypten under Suezkrisen. Alla de fyra nordiska länderna bidrog med trupper.

Den 12 november 1956 möttes de nordiska försvarsministrarna i Köpenhamn. Man kom överens om att en samordnad verksamhet med flygförbindelser mellan Norden och Neapel en gång i veckan för att befordra post och förnödenheter vidare till Egypten. Förbindelsen fick namnet Scanap. Från finsk sida hade tidigt inkommit en förfrågan om Sverige kunde bistå med viss utrustning.

Finland hade ett år tidigare gått med i FN och hade en tung skuldbörda att betala i krigsskadestånd till Sovjet. Svenska utrikesdepartementet svarade redan dagen därpå att regeringen i princip var beredd att ställa erforderliga vapen till förfogande. Det finska kompaniet utrustades med svenska kulsprutor och ammunition.

Från FN framfördes önskemål om att Sverige och Finland skulle organisera en gemensam bataljon. Den svenska styrkan blev dock klar före den finska. Någon samordning kunde därför inte ske förrän i Egypten.

Den finska styrkan saknade egen fältpräst. Det blev den svenske bataljonspastorn som fick ansvar för både den svenska och finska styrkan. I anslutning till julhelgen 1956 i Part Said anordnades en gemensam fältgudstjänst för de fyra nordiska länderna – ytterligare ett bevis på nordisk samordning.


Sven Olov Johansson

Författare till ”Suezkrisen – en bok om Dag Hammarskjöld och den första svenska FN-bataljonen 1956-57”

Thomas Roth: Var är Danmark och är Sverige verkligen intressant för Norge och Finland?

I dagens Svenska Dagbladet går ÖB Håkan Syrén, tillsammans med sin finländske och norske kollega ut med ett förslag om utökat försvarssamarbete mellan de tre länderna. Detta ska ses i ljuset av de liknande tongångar som försvarsminister Tolgfors för en månad sedan deklarerade tillsammans med Finlands försvarsminister och Tolgfors uttalande för bara någon vecka sedan om ett ökat samarbete även med Norge.

De tre försvarscheferna föreslår ökat samarbete bl.a. i fråga om förbandsutveckling, sjöövervakning, luftövervakning, utbildning och sjukvård, men frågan kompliceras
naturligtvis av att Norge redan är medlem av NATO, att Finland tycks vara på väg dit
medan något medlemskap i NATO inte verkar vara aktuell för Sveriges del. Detta
trots Folkpartiets ivriga arbete för anslutning. Det är ju möjligt att NATO-frågan går
att lösa, Sverige har trots allt nyss samverkat med de bägge länderna, bl.a. i
Nordic Battlegroup, men frågetecknen är många. Man kan också fundera över varför Danmark inte tycks vara involverat i tankarna om samverkan. Den moderna nordismen verkar,
överraskande nog för en skåning som jag, inte innefatta vårt södra grannland, som ändå
är Norges allierade i NATO och som ingår i samma operativa område. Det skulle vara
intressant att veta om Danmark erhållit några sådana propåer, eller om de övriga länderna
bedömer att Danmark inte har intresse för en sådan samverkan. .

Det organisationsförslag som försvarsberedningen överlämnade till försvarsministern i fredags är naturligtvis även av intresse i sammanhanget. Kommer Finland och Norge att vara intresserade av ett försvarssamarbete med Sverige, även om vi minskar antalet JAS-flygplan från 100 till kanske 60? Och dessutom lägger ner den marina sjöövervakningen? Och skrotar huvuddelen av vårt luftvärn? Det måste väl någonstans finnas en gräns för när Sverige upphör att uppfattas som en seriös samarbetspartner, framför allt för den gamla östra rikshalvan?

Thomas Roth
1:e intendent på Armémuseum

Läsarkommentar: Döbeln gör med svidande ironi upp med Cronstedt

Då och då publicerar vi intressanta kommentarer från bloggläsare som inlägg. Här publicerar vi en något kortade version av Elisabeth Goldsteins kommentar till Gundela Petterssons inlägg om Sveaborgs fästning. Hela kommentaren finns att läsa under Gundela Petterssons inlägg.

Historieskrivningen kring Sveaborgs fästning befinner sig ständig i presens! Inte minst därför att denna händelse alltjämt engagerar människor. Men även äldre inlägg i dåtida debatt kring detta märkliga skeende kan återupptäckas. Ett ytterligare litteraturtips till Gundela Petterssons utmärkta övriga tips kring Sveaborgs frivilliga fall (i hennes inlägg på denna blogg), är just Georg Carl von Döbelns svidande uppgörelse med Carl Olof Cronstedts "Sanna upplysningar". Rekommenderas!

Döbelns skrift har titeln: "ANMÄRKNINGAR vid de af f.d. Vice Amiralen O. CRONSTEDT till trycket utgifne SANNA UPPLYSNINGAR om Orsakerne till Sveaborgs öfvergång d. 5. Maj 1808, Jemförde med Conventionen af den 6 April 1808; Författade af General-Majoren Friherre v. Döbeln."

Döbelns retoriskt skickliga upplägg innebär att han direkt låter läsaren veta vilken oerhörd förlust Sveaborgs övergång innebär – vilka värden som överlämnats och i förlängningen vad detta betyder även för honom eller henne i förlorad, betald skatt. Därpå går Döbeln igenom varje detalj i fästningens styrka – eldkraft, manskap som materiel. Var del av fästningens möjligheter att försvara sig granskas. Det är en erfaren befälhavare som räknar upp vad som den gången stod till buds, strategiskt, taktiskt som geografiskt och ekonomisk-logistiskt. Intet härav förblir oss läsare längre höljt i ovisshet.

Artilleristen Döbeln gör med svidande ironi upp med Cronstedt, fakta för fakta, argument för argument, tills intet återstår av Cronstedts sanning i ”Sanna upplysningar”. Efter denna kanonad, om vitsen tillåts, så låter Georg Carl von Döbeln föremålet för sin upprördhet, Carl Olof Cronstedts egen version, dvs ”Sanna upplysningar” ligga med i Döbelns tryckta skrift. Resultatet av detta retoriskt förfarna grepp blir att när man till sist läser Cronstedts version så blir det med ett löjets leende. Därför att motiv och bevekelsegrund lyser grällt mellan raderna i all sin ängslan, knappt dolt av de djupa brösttonerna som företrädaren för ihåliga argument tar till.

Cronstedts röst hördes igen i Armémuseums förträffliga dramatiska visningar av ”Sveaborgs gåta” där gestaltningen av befälhavaren på Sveaborgs fästning personligen berörde. Men Döbelns skrift förtjänar att belysas som förnuftets glasklara röst om än likaså en sannskyldig underhållning i retorik - bortom urholkade fraser - en färgstark påminnelse om att historiens presens är ständigt närvarande och pockar på att få veta sanningen.

Den lilla skriften utkom på Carl Deléns tryckeri 1811. Då den är nästan omöjlig att få tag på, så finns den att läsa på http://www.generalvondobeln.se/.

Elisabeth Goldstein
Konstvetare och etnolog