Tom Sörhannus: Vi sitter i samma båt

Det sveper en centraliseringsvåg över Finland för närvarande som man inte sett på år och dagar. Genom en rad reformer förändras administrativa gränser och stora förvaltningsenheter skapas.

Ser man på svenska språkets ställning i den här utvecklingen är läget bekymmersamt. Den svenskspråkiga befolkningens intressen körs över och de redan från tidigare svaga domänerna förlorar ännu mera i styrka.

Österbotten, tillsammans med Åland, är det starka fästena för svenska språket i Finland. Även här finns det dock starka krafter som vill slå sönder de kvarvarande svenska strukturerna.

Något måste göras. Språkligt sett är finlandssvenskarna en del av det svenska språkområdet. Vi har i stort sett samma språkliga behov att få våra rättigheter tillgodosedda på svenska som svenskspråkiga i Sverige, och på Åland. Vi kan inte isolera oss från detta språkområde. Vi sitter i samma båt.

I stället måste vi utöka kontakterna mellan Svenskfinland och Sverige. Att tro att det ska gå att rädda svenska språket i Finland genom att finskspråkiga lär sig svenska är en ren utopi. Det är naturligtvis en extra bonus om finskspråkiga lär sig svenska, men för språket som helhet har det en marginell betydelse.

Avsevärt allvarligare är att fler och fler svenskspråkiga i Finland tappar sitt språk och blir allt mer influerade av finskan. Det här märks inte minst i skrivna texter, både i reklam och tidningspressen.

För att bevara det svenska språket i Finland måste vi se förbi de politiska nationsgränserna och se till att få igång det naturliga samarbete som borde försiggå mellan svenskspråkiga i de två länderna. Bättre förbindelser mellan länderna är här prioritet nummer ett.

Ett typiskt tecken på svenskans tillbakagång är att allt mera av det nordiska samarbetet sker på engelska. Det är en stor identitetsförlust. De nordiska språken bör åtminstone vara gångbara på hemmaplan.

Engelska är inte alls ett så stort språk ute i världen som vi vill tro här i Norden, inte ens i Europa. Jag har nyss kommit hem från en månadslång rundresa i Mellaneuropa och kan bara konstatera att engelskan inte är något världsspråk på kontinenten. Speciellt inte i Frankrike.

Tom Sörhannus
Frilansjournalist och författare

Nils Erik Villstrand svarar Mats Hellström

Strax innan påsk ställde Mats Hellström en fråga till er bloggläsare. Här publicerar vi ett svar från Nils Erik Villstrand.

Visst kan hyllningsakten i Borgå domkyrka den 29 mars uppfattas som högförräderi, men å andra sidan vad var alternativet i en situation då kriget var förlorat? Ryssland hade högtidligen deklarerat att man kommer att behålla Finland för all framtid. Något alternativ till en framtid som ryska undersåtar såg man inte och hade inte heller. Knappast någon ville byta överhet från svensk till rysk sådan, men man insåg att det var oundvikligt i en veritabel tvångskonjunktur.

Man fick i Borgå kort före lantdagen inleddes veta om statskuppen i Stockholm. Huruvida det var genom ett brev av Adlercreutz eller på annat sätt vet jag inte. Jag har misslyckats med att hitta belägg för saken i den forskningslitteratur där jag tycker att detta borde nämnas, bland undersökningarna Reins biografi över A. Visst vore det intressant att få klarhet i också den frågan, men den är ju i alla händelser av underordnad betydelse. Måhända kan någon annan bloggare än jag som följder dessa sidor ge besked om just detta, gärna med källhänvisning.

Vi vet att man visste tack vare en ung students dagboksanteckningar från Borgå inför och under lantdagen. Han hette Karl Elias Aloapeus, och han nämner faktiskt Adlercreutz i sin dagbok. Han var mycket upprörd över det som hade ägt rum i Stockholm. Man hade satt sig upp mot sin kung och lagliga överhet. Alopeus tyckte att man inte kunde ha något att skaffa med ett folk som betedde sig på detta sätt. Adlercreutz hade befläckat sin krigarära. Finland var lyckligt som kunde stå på sidan om ett inbördeskrig som var detsamma som rikets undergång. I stället fick man nu se fram emot att leva i fred och ro under Alexanders ledning.

Alopaeus var knappast ensam om sin bedömning. Kännedomen om vad som hänt i Stockholm gjorde det säkert något lättare att byta överhet, beskedet var upprörande men kom onekligen ganska lämpligt. Det man däremot inte kan ha känt till var att Gustav IV Adolf formellt avsade sig sin krona samma dag som Alexander hyllades i Borgå.

Måhända är det utgående från dessa dagboksanteckningar som Adlercreutz kommit att förbindas med kännedomen i Borgå om de dramatiska händelserna i Stockholm.

Nils Erik Villstrand
professor, Åbo Akademi

Mats Hellström ställer en fråga till bloggläsarna

På bloggen kan du som läsare ställa frågor som rör utställningen ”Sveriges sista stora krig…” Emellanåt publicerar vi frågor och svar som kommit in från er läsare. Mats Hellström, tidigare nordisk samarbetsminister i den svenska regeringen och landshövding i Stockholms län har ställt följande fråga till er bloggläsare:

När de finska lantdagsmännen samlades till lantdagen i Borgå i mars 1809 för att där hylla Tsar Alexander gjorde de sig rimligtvis skyldiga till högförräderi. Så har jag förstått det. De var medborgare i det svensk-finska riket och kriget mot Ryssland pågick.

Nu fick jag i höstas av en finländsk historiker i Hanaholmen lära mig följande, vilket leder mig till att be någon mer kunnig Armémusei bloggläsare än jag att ge svar och belysning på följande fråga:

Generalen Carl Johan Adlercreutz, den under överbefälhavaren viktigaste militära ledaren,
lämnade i början av mars den finska fronten och reste till Stockholm för att aktivt delta i statskuppen och arrestera Sveriges kung, Gustaf IV Adolf, i Stockholms slott 13 mars.

Han lär då ha skickat bud om att kungen var avsatt till de lantdagsmän som två veckor senare mötte Tsar Alexander i Borgå.

Om detta stämmer gav väl Adlercreutz finländarna i Borgå egentligen ett slags absolution inför deras möte med den ryske allhärskaren, som lantdagsmännen där formellt hyllade?

Vet man något om hur lantdagsmännen reagerade på budet? Eller är kanske detta en vandringssägen?

Det undrar

Mats Hellström
Tidigare nordisk samarbetsminister i den svenska regeringen och landshövding i Stockholms län

Thomas Roth: Kan Reinfeldts regering lyckas där Erlanders misslyckades?

I dagens tidningar kan man läsa om tankar på ett utvidgat nordiskt militärt samarbete. Det är i första hand Finland, Norge och Sverige som är intressenter men även Danmark och Island (!) har tydligen anmält intresse. Förslaget kommer från respektive länders militära ledningar, men har tydligen förankrats på politisk nivå. Försvarsminister Tolgfors har uttalat sitt intresse och är tydligen mycket positiv till tankarna. Man tänker sig bland annat ytterligare samverkan när det gäller internationella operationer men också i frågan om gemensamma materielprojekt, t ex ubåtar. Sådana gemensamma projekt har i viss mån förekommit tidigare, men inte mellan mer än två nordiska länder. En allomfattande nordisk samverkan är alltså en nyhet.

Man kommer att tänka på regeringen Erlanders planer på en nordisk försvarsallians i slutet av 1940-talet. Den gången gällde det en operativ samverkan, något som stöp på att först Norge och därefter Danmark valde att gå med i NATO. Den svenska försvarsledningen var heller inte vidare förtjust i dessa tankar, eftersom man ansåg att Sverige skulle få bära en alltför stor börda, framför allt i fråga om försvaret av Danmark. Finland var ju genom Vänskaps- och biståndspakten Knutet till Sovjet, så någon officiell samverkan åt det hållet var inte på tal.

Det återstår att se om regeringen Reinfeldt kommer att få någon framgång där regeringen Erlander misslyckades. Förhållandena är ju å andra sidan mycket annorlunda.

Thomas Roth
1:e intendent på Armémuseum

Läs också om förslaget i Svenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad.

Lär dig allt om hur de fyra nordiska länderna skapades

Armémuseums senaste årsbok är kopplad till museets utställning Sveriges sista stora krig…. Utan överdrift kan man nog säga att om man läser denna bok har man lärt sig så gott som om allt hur det gick till när de fyra nordiska länderna skapades. Allt skildrat av några av de främsta kännarna av detta tidevarv.

Professor Kent Zetterberg, verksam vid Försvarshögskolan (FHS), inleder med en betraktelse över det finska kriget i säkerhetspolitisk och strategisk belysning. Zetterberg ger en bred bild av bakgrunden till konflikten. Därefter följer ett kapitel av författaren av dessa rader, som handlar om de föga uppmärksammade händelserna på den södra fronten från 1801 till 1812. Kapitlet heter ”Arméns flotta och kriget i Öresund”.

Så kommer det centrala kapitlet ”Finska kriget 1808-09 – krigsförlopp och förklaring” av universitetslektorn Martin Hårdstedt. Hans berättelse kan sägas vara en komprimerad version av hans egen mycket Uppmärksammade och rosade bok ”Finska kriget 1808-09”, det senaste som har skrivits om detta skede. Hårdstedt uppmärksammar särskilt brödbakets betydelse för varför det gick som det gick.

Därefter kommer professor Gunnar Åselius tankar om den strategiska bakgrunden till Napoleonkrigen. Åselius, som även han är verksam vid FHS, gör klart hur intimt förknippat kriget om Finland var med de övriga stora krigshändelserna i Europa. Docent Göran Andolf tecknar så ett mycket levande porträtt av ”den lille mannen med bandet runt pannan”, en av krigets få hjältar, nämligen Georg Carl von Döbeln.

Sedan följer ett kapitel av litteraturprofessorn Inge Jonsson, tidigare bland annat rektor för Stockholms universitet. Han beskriver det mest betydelsefulla litterära verket i Finlands historia, nämligen ”Fänrik Ståls sägner”. Det är tveksamt om någon poesi har haft så stort politiskt genomslag som detta verk. Som avslutning följer en uppsats av Tomas Ries, finlandsfödd chef för det svenska Utrikespolitiska institutet. Ries beskriver, under rubriken ”Den östra rikshalvan blir Finland”, hur Finland av idag har skapats.

Boken innehåller i stort sett vad varje svensk och varje finländare bör veta om
perioden 1801-1814. Lite förvirrande är det årsboken för 2006, eftersom vi har halkat efter med ett år, men den är alltså utgiven i december förra året. Boken finns till salu i museets butik och kan även beställas via museets hemsida www.armemuseum.se.


Thomas Roth
1:e intendent på Armémuseum

Erik Skön: Hejda nedmonteringen av svenska språket i Finland

I Sverige har finska språket och meän kieli fått status som minoritetsspråk. Återstår att se hur implementeringen lyckas. I Finland har svenska språket status som nationalspråk tillsammans med finskan. Tyvärr har genomförandet till stora delar misslyckats. Enligt en undersökning är det bara ca 40 % av de svenskspråkiga minoriteterna som får service på sitt modersmål. För de finskspråkiga minoriteterna i kommuner med svenskspråkig majoritet är läget bättre. Ca 85 % av de finska minoriteterna får service på sitt modersmål.

Jag har förstått att av de ca 50 språkliga minoriteterna inom EU är det bara en enda minoritet – de svenskspråkiga i Finland - som går bakåt. Detta stämmer till eftertanke.

Finland gör ett berömvärt arbete när det gäller att stöda finska och finskbesläktade folk utanför Finland, inte minst i Sverige. Utan detta stöd kan man kanske undra vad finska språkets status skulle ha varit i Sverige. Stödet sker också i Ryssland; ofta i samarbete med ”brödrafolken” esterna och ungrarna. Den senaste sommaren deltog vår eminenta president Tarja Halonen tillsammans med president Vladimir Putin i den finsk-ugriska festivalen i Saransk. Där betonade hon mycket starkt rätten till sitt modersmål. Utan hennes närvaro hade knappast Putin deltagit.

Stödet för finskan utomlands har fullt stöd över hela fältet i Finland. Själv kommer jag ihåg riksdagsmannen och ministern Ole Norrback, som brukade hålla brandtal för finskan i Sverige och också utlova praktiskt stöd. Det egentliga arbetet till stöd för finska språket sker ändå sannolikt genom Finlands ambassad i Stockholm.

När jag vid millennieskiftet bodde i Stockholm några år överraskades jag mången gång av den beundran för Finland som jag fick erfara. Det var status att vara finne i Stockholm. Mot denna bakgrund dristar jag mig till att inför 200-års-jubileet föreslå att Sverige skulle börja intressera sig för svenska språket i Finland på samma sätt som Finland arbetar för finska språket i Sverige. Detta kunde vara ytterligare ett - för båda länderna - naturligt område för samarbete på lång sikt. Man kunde kanske i samråd hejda den nedmontering av svenska språket som i dag tyvärr sker i Finland. Utan stöd förefaller det som om en tusen år gammal del av Finlands historia är på väg att utplånas. Detta vore väl ändå en betydande förlust för både Sverige och Finland?

Erik Skön
F.d. internationell bankman som också arbetat i Sverige med finskägda företag och svenska banker

Läs också i SvD om hur svenska och finska kommunalpolitiker anpassar politiken under valår.

Thomas Roth: Kärnvapenstridsspets som kan ha varit riktad mot Sverige finns nu på Armémuseum

Igår, torsdagen den 6 mars, utökades Armémuseums samlingar med en stridsspets till en sovjetisk medeldistansraket av typen SS-4 Sandal (NATO-betckning) eller R-12. Stridsspetsen representerar terrorbalansen under det kalla kriget, en terrorbalans som var högst märkbar för både Finland och Sverige. Den del som ställs ut på museet är 3,5 meter hög och är det hölje som omslöt själva kärnladdningen, en vätebomb. Längden på hela raketen var 22 meter och den vägde med full tank 47 ton.

Det var SS-4-raketer som Sovjetunionen placerade ut på Kuba krisåret 1962, men som efter påtryckningar togs hem samma år. I operationen deltog personal och raketer från litauiska Plunge. Krisen var en av de allvarligaste, men risken för ett kärnvapenkrig var mer eller mindre överhängande under hela kalla kriget, inte minst under 80-talets början.

Räckvidden var över 2 000 km och raketen kunde nå hela Europa. Hastigheten var 2 570 m/s
och målen kunde nås inom 2 till 10 minuter. Sprängkraften kunde skifta från 1 till minst 3 megaton eller lika mycket som allting som exploderade under hela andra världskriget, inklusive de två atombomberna. En SS-4 kunde radera ut en storstad.

Provskjutning med SS-04 ägde rum 1957 och typen var ”i aktiv tjänst” från maj 1960. Över 600 SS-4 placerades ut. I vår närhet fanns c:a 30 baser i Baltikum och sju i Kaliningrad- området. Avfyring skedde från förberedda platser på marken eller från underjordiska silos. Från 1978 började man ersätta SS-4 med den rörliga medeldistansraketen SS-20.

Genom INF-avtalet 1987 mellan Sovjetunionen och USA slopades alla medeldistansraketer. Den sista skrotades 1991. Enligt avtalet skulle raketspetsen sågas i två delar och sedan plattas till, men den raketdel som nu finns på Armémuseum grävdes ner vid Sänna-basen utanför Vöru i södra Estland. Den hittades av estniska försvaret 2002. Vid de två kärnvapenbaserna utanför Vöru fanns sammanlagt 24 kärnstridsspetsar. I Iran finns möjligen modellen kvar än i dag i modifierad form under namnet Shahab-3.

Det är svårt att bevisa men denna kärnstridsspets tillhör dem som enligt vissa källor var inriktade mot Sverige, kanske Stockholm. Även om Finland hade en bindning till Sovjet genom Vänskaps- och biståndspakten, var det likväl alliansfritt och det var de båda alliansfria staterna Finland och Sverige som låg närmast de Sovjetiska raketbaserna. Det räcker med att tänka på att det radioaktiva nedfallet från en SS-04 beräknades bli 50-70 gånger större än
nedfallet från Tjernobylolyckan för att förstå att båda länder skulle ha kunnat drabbas.

Thomas Roth
1:e intendent Armémuseum

Foto: Andreas Olsson

Herman Lindqvist talade om glappet i svenska hjärnor och hur Finland ”räddades till västerlandet”

I tisdags kväll, den 4 mars, höll journalisten och författaren Herman Lindqvist ett mycket uppskattat föredrag inför en fullpackad hörsal på Armémuseum. Titeln var ”Kriget som sprängde det svenska riket”. Men det handlade inte bara om kriget 1808-09, utan också om Sveriges och Finlands gemensamma 700-åriga historia. Lindqvist intresse för ämnet beror delvis på att han till 19 års ålder bodde i Helsingfors, där hans pappa var pressattaché vid den svenska ambassaden.

Herman Lindqvist underströk att det som vi idag kallar Finland egentligen aldrig erövrades genom korståg eller liknande. Landet blev en del av Sverige genom en riksenande process under tidig medeltid. Därigenom ”räddades Finland till västerlandet” istället för att bli en avlägsen provins under storfurstendömet Novgorod. Från 1362 var representanter från Österlandet, som det då kallades, med när svenska konungar valdes vid Mora stenar.

Lindqvist gav en mängd exempel på hur det nuvarande Finland blivit en organisk del av Sverige. Lika lite som man kan hävda att Medelpad koloniserades kan man tala om någon svensk kolonisering av Finland. Att detta tycks vara helt okänt för dagens svenskar beror enligt Lindqvist på ett ”glapp i svenska hjärnor” efter dålig skolundervisning.

Han berättade också engagerat om krigsförloppet 1808-809 och citerade den finske historikern Eirik Hornborg: ”Alla chanser och möjligheter (under detta krig) förfuskades samvetsgrant”.

Att Cronstedts kapitulation på Sveaborg 1808 skulle vara försvarbar och att de svenska ämbetsmän som utan protester underkastade sig tsaren handlade klokt, är inget som Herman Lindqvist tror på. Nej Cronstedt gav upp utan giltiga skäl, biskop Tengström och landshövding von Troil ”var sin tids Quislingar” och det fanns gott om förrädare bland officerare och ämbetsmän.

Lindqvist citerade Runebergs dikt om Cronstedt

Tag allt vad mörker finns i grav och allt vad kval i liv
och bilda dig ett namn därav och det åt honom giv
Det skall dock väcka mindre sorg
än det han bar vid Sveaborg

och berättade om en stackars skolkamrat i Helsingfors vid namn Cronstedt som blev jagad runt skolgården när klasskamraterna läst Runeberg.


Thomas Roth
1:e intendent på Armémuseum

Läs också i DN om den stridsspets till en kärnvapenraket som rullar in i Stockholm och avlastas på Armémuseum idag.

Nils Erik Villstrand: Finland har klippt av förbindelsen till sina rötter

Om Sveriges historia är dess konungars så är Finlands dess stormäns. På det sättet skiljer den sig inte från andra nationalstaters.

Också vi fick oss en ordentlig släng av sleven i 1800-talets europeiska monumentmani. Magnus Rodell skriver om den svenska varianten i boken Att gjuta en nation (2001). Exakt detta var det också fråga om i Finland när stormännen upphöjdes och synliggjordes. Nationalskaldens son Walter Runeberg kom att bli något av en nationalskulptör med bl.a. uppdraget att placera sin far på piedestal i nationens nya finrum Helsingfors.

Till de fåtaliga som faktiskt aktivt arbetade för rikssprängningen mellan Sverige och Finland hörde Göran Magnus Sprengtporten. Inför märkesåret har tanken på att uppmärksamma Sprengtporten med ett minnesmärke i Borgå väckts. Förslaget är förvånande. Knappast någon av de nationella stormännen var i sin samtid så stor som eftervärlden gjort dem. Behöver vi verkligen välja ut fler stormän ur vårt förflutna, eller kan märkesåret ägnas åt annat.

Finland som Stormännens land luktar naftalin och 1800-tal. Vi använder tiden och pengarna bättre om vi inför och under märkesåret ägnar oss åt att frigöra oss från en snäv nationell tolkning av det förflutna. Historien kan skrivas också på annat och öppnare sätt än som nyckelhålshistoria utifrån den 6 december 1917.

Finland har klippt av förbindelsen till sina rötter genom att förneka den långa gemenskapen inom ett svenskt ”fyrkantigt” rike. Den svenska tidens historia är marginellt närvarande i våra gymnasier. Rikssprängningen 1809 har sin danska motsvarighet i Roskildefreden 1658 som uppmärksammas i år. Åbo, där det här skrivs, hann vara en del av det svenska riket dubbelt så lång tid som städer som Malmö och Lund vid det här laget har varit en del av Sverige.

Om detta har rätt många svenskar ”ingen aaning” och lär inte heller få det, men vi finländare skulle ha nytta av att veta mer och bättre. Och det finns hopp. Historikerna har övergett begreppet ”det svenska väldets tid” (”Ruotsin vallan aika”) till förmån för ett maktneutralt ”svenska tiden”. För ett par veckor sedan skrev Iltalehti om behovet av långa linjer i vårt eget lands historia och framhöll: ”Man kan inte förstå dagens Finland utan att känna till arvet från den svenska tiden.” Så sant, och därtill skrivet på finska – det kanske rent av våras för svenska tiden. I så fall, God morgon Utbildningsstyrelsen!


Nils Erik Villstrand
Professor i nordisk historia vid Åbo Akademi
(Inlägget är en förkortad version av en tidningsartikel)