När jag för fyra år sedan valde att lämna YLE i Vasa för att arbeta inom SR i Göteborg förstod jag ännu inte konsekvenserna av att överge mitt hemland. Som finlandssvensk såg jag till en början enbart möjligheten att få verka på en rikstäckande radiokanal. Dessutom bodde ju fyra av mina bästa finländska vänner i Göteborg. Men snart greps jag av en gnagande känsla av att någonting saknades.Som av en slump upptäckte jag en liten träningsanläggning för brottare och andra träningsentusiaster i centrala Göteborg. Föreståndaren visade sig vara Hannu Rapo, en legendarisk brottare med rötterna i den östfinska myllan. Hannu tog emot mig och mina landsbröder med öppet hjärta.
Vi började träna tillsammans fredag kvällar, samma tidpunkt som Hannu brukade lyssna på ett lokalt finskt radioprogram i sin lilla recepetionsradio. Inspirerade av detta döpte vi gladeligen om fredagens träningspass till ”finsk afton”. Det innebar även att radioprogrammet fick flytta ut från Hannus lilla radio till den stora ljudanläggningen i själva träningssalen. Plötsligt kunde vi träna till tonerna av Kari Tapio och Olavi Virta. Artister som tidigare tett sig oerhört främmande för oss, avgrundsfrämmande för svenskar, men som nu tog med oss finländare på en musikalisk resa till vårt kära fosterland. För att ytterligare förstärka känslan av ”finsk afton” köpte vi en liten blåvit bordsflagga åt Hannu som han samvetsgrant började placera ut på receptionsdisken varje fredag kväll. På självständighetsdagen fick flaggan dessutom frottera sig med ett litet vackert värmeljus.
Och nu har vi under fyra års tid regelbundet besökt träningsanläggningen. Insupit den finländska fredagsatmosfären. Otaliga gånger reflekterat kring de senaste nyhetshändelserna i hemlandet. Lyssnat till Hannus berättelser om den dramatiska tvångsflytten under kriget från Karelen till Österbotten. Fascinerats av hans fantastiska brottarkarriär i Sverige. Och självfallet avslutat varje besök med bastu och traditionell ”löyly” (bastun är byggd av finländare på 70-talet).
Dessa ”finska aftnar” har blivit väldigt betydelsefulla för mig, mina finländska vänner och även för Hannu. Och många svenskar har successivt lockats med i våra samtal och glatt sig åt gemenskapen. Musikvalet fredag kvällar är väl det enda som ibland retat upp en och annan svensk. Men av någon anledning har de ändå accepterat tongångarna. Antagligen för att svensken förstått vikten av att stödja några finländare i förskingringen, på jakt efter att stilla sin hemlängtan!
Patrick ”Patti” Hansén
Programledare för Morgonpasset i P3
0 kommentarer:
Skicka en kommentar