För 200-år sedan förlorade Sverige Finland – eller mer precist Kymmenegårds Län, Nylands och Tavastehus, Åbo och Björneborgs med de Åländska öarna, Savolax och Karelen, Vasa och Uleåborgs Län samt en del av Västerbotten ända till Torne Älv. Begreppet Finland användes inte i fredsfördraget.
I vilken utsträckning fanns en betydande attraktionskraft för den finska befolkningen att ansluta sig till Ryssland och i vad mån det handlade om ett fjärrstyrt diktat från Paris; vår regions beskärda del av Napoleons omgestaltning av Europa?
Förre presidenten Mauno Koivisto har nyligen givit ut boken ”GRANNAR Frändskap och friktion” (Atlantis Söderströms 2008).
Här i bloggen (21.5.08) frågade jag om de finska riksdagsmännen som mitt under kriget hyllade fiendens Tsar Alexander vid Lantdagen i Borgå. Koivisto skriver: ”Enligt vissa teorier i rysk historieskrivning var det så att Sveriges östra rikshalva gav sig till Ryssland år 1809. Denna tolkning är inte helt felaktig, den kan också försvaras.”
Hit hör givetvis kapitulationen av Sveaborg redan våren 1808. Befälhavaren Cronstedt har blivit herostratiskt ryktbar genom ”Fänrik Ståls sägner :
Den som förrått sitt land han har,
Ej ätt, ej stam, ej son, ej far.
Tag allt vad mörker finns i grav
Och allt vad kval i liv,
Och bilda dig ett namn därav
Och det åt honom giv,
Det skall dock väcka mindre sorg
Än det han bar på Sveaborg.
För Koivisto är det oklart varför Cronstedt gav upp. Många menar att Cronstedt mutades.
I Magnus Ullmans ”Sjöfästningen Sveaborgs fall 1808 förräderi eller krigslist” (Ålandstryckeriet 2008) ges istället bilden av hur en isolerad belägrad besättning i fästningen psykologiskt påverkades av rysk propaganda om ett ohållbart läge, förmedlad bl a av hustrur till de instänga vid äktenskapliga möten vid slädar på isen utanför Helsingfors.
Den ryska ”mutan” om 100 000 riksdaler som Cronstedt fick från tsaren var enligt Ullman ” för att återgälda kommendantens skuld till köpmännen i Helsingfors som levererat olika förnödenheter på kredit”.
Till huvudfrågan: Den bild som ofta ges av ett Finland som under 1700-talet alltmer vänder sig till Ryssland med det moderna St. Petersburg, bör nyanseras.
Visst stämmer det att Anjala-upproret mot Gustav III inte var en första svala. Redan vid 1700-talets början, då Karl XII inte kunde försvara den östra rikshalvan, fanns finländare som tänkte och i begränsade kretsar uttalade förrädiska idéer.
Samtidigt var finländare viktiga i svensk politik också under det sena 1700-talet. Riksdagsmannen Anders Chydenius brukar kallas Nordens Adam Smith. Han var en helt central aktör då 1766 års Tryckfrihetsförordning tillkom. Än idag ger den Sverige en konstitutionell särställning i världen.
Efter Gustav III:s död fördes en avgörande politisk strid i riket mellan det gustavianska partiets Gustaf Mauritz Armfelt och Gustaf Adolf Reuterholm, kallad Sveriges diktator, som stod vid hertig Karls sida.
Kampen om den yttersta makten i Sverige fördes mellan dessa båda finländare endast ett drygt decennium innan Sverige gav upp Finland.
Mats Hellström
I vilken utsträckning fanns en betydande attraktionskraft för den finska befolkningen att ansluta sig till Ryssland och i vad mån det handlade om ett fjärrstyrt diktat från Paris; vår regions beskärda del av Napoleons omgestaltning av Europa?
Förre presidenten Mauno Koivisto har nyligen givit ut boken ”GRANNAR Frändskap och friktion” (Atlantis Söderströms 2008).
Här i bloggen (21.5.08) frågade jag om de finska riksdagsmännen som mitt under kriget hyllade fiendens Tsar Alexander vid Lantdagen i Borgå. Koivisto skriver: ”Enligt vissa teorier i rysk historieskrivning var det så att Sveriges östra rikshalva gav sig till Ryssland år 1809. Denna tolkning är inte helt felaktig, den kan också försvaras.”
Hit hör givetvis kapitulationen av Sveaborg redan våren 1808. Befälhavaren Cronstedt har blivit herostratiskt ryktbar genom ”Fänrik Ståls sägner :
Den som förrått sitt land han har,
Ej ätt, ej stam, ej son, ej far.
Tag allt vad mörker finns i grav
Och allt vad kval i liv,
Och bilda dig ett namn därav
Och det åt honom giv,
Det skall dock väcka mindre sorg
Än det han bar på Sveaborg.
För Koivisto är det oklart varför Cronstedt gav upp. Många menar att Cronstedt mutades.
I Magnus Ullmans ”Sjöfästningen Sveaborgs fall 1808 förräderi eller krigslist” (Ålandstryckeriet 2008) ges istället bilden av hur en isolerad belägrad besättning i fästningen psykologiskt påverkades av rysk propaganda om ett ohållbart läge, förmedlad bl a av hustrur till de instänga vid äktenskapliga möten vid slädar på isen utanför Helsingfors.
Den ryska ”mutan” om 100 000 riksdaler som Cronstedt fick från tsaren var enligt Ullman ” för att återgälda kommendantens skuld till köpmännen i Helsingfors som levererat olika förnödenheter på kredit”.
Till huvudfrågan: Den bild som ofta ges av ett Finland som under 1700-talet alltmer vänder sig till Ryssland med det moderna St. Petersburg, bör nyanseras.
Visst stämmer det att Anjala-upproret mot Gustav III inte var en första svala. Redan vid 1700-talets början, då Karl XII inte kunde försvara den östra rikshalvan, fanns finländare som tänkte och i begränsade kretsar uttalade förrädiska idéer.
Samtidigt var finländare viktiga i svensk politik också under det sena 1700-talet. Riksdagsmannen Anders Chydenius brukar kallas Nordens Adam Smith. Han var en helt central aktör då 1766 års Tryckfrihetsförordning tillkom. Än idag ger den Sverige en konstitutionell särställning i världen.
Efter Gustav III:s död fördes en avgörande politisk strid i riket mellan det gustavianska partiets Gustaf Mauritz Armfelt och Gustaf Adolf Reuterholm, kallad Sveriges diktator, som stod vid hertig Karls sida.
Kampen om den yttersta makten i Sverige fördes mellan dessa båda finländare endast ett drygt decennium innan Sverige gav upp Finland.
Mats Hellström
Tidigare nordisk samarbetsminister i den svenska regeringen och landshövding i Stockholms län
3 kommentarer:
En liten notering: "Finland" nämns visst i fredsfördraget 1809, i artiklarna 5, 9, 10, 14, 15 och 17.
Du har rätt i att Finland nämns på olika ställen i traktaten. Vad Koivisto syftade på och vad jag utvecklade med citat från traktaten är i det centrala innehållet, att Sverige till Ryssland avstår, ”oåterkalleligen” och ”för altid” delar av riket; då görs enbart en uppräkning av de olika länen ”Kymmenegårds Län…..Westerbotten ända till Torne Elf”. Vid denna centrala suveränitetsöverlåtelse nämns aldrig Finland.
Däremot förekommer ”Finland” som ett geografiskt begrepp och när man t ex beskriver var medborgare är födda, var olika grupper uppehåller sig, var man har egendom, skulder och varor etc, i samband med omflyttning och utförsel och liknande.
Mitt skrivsätt kan ha givit skäl till missförstånd på den punkten.
Hälsningar
Mats
Det var väl så att det under förhandlingarna rådde oenighet mellan parterna om hur mycket som skulle avträdas. Ett av svenskarnas argument för att få behålla mer var att Åland inte hörde till Finland och att Finland i norr inte sträckte sig längre än till Kemi älv.
Måhända var uppräkningen i artikel fyra bara ett sätt att noga definiera vad som skulle avträdas på ett vis som inte kunde vålla oklarhet - var än Finlands gräns gick så kunde det inte råda några delade meningar om länsgränserna.
Skicka en kommentar