Trots att Sverige och Finland var ett och samma land i över 600 år betraktas sverigefinnar idag inte som en del av den svenska historien. Kulturens ovilja att berätta våra levnadshistorier har bidragit till osynliggörandet av en halv miljon människor.Vi är den största minoritetsgruppen i Sverige - en halv miljon människor. Många av oss är här därför att våra föräldrar var fattiga arbetare som kom till Sverige för att söka jobb och en dräglig tillvaro. De bidrog till att bygga upp välfärdssamhället. Men deras belöning har i många fall uteblivit. Istället har de accepterat dåliga arbetsvillkor och ett liv i samhällets utkant. Liksom många andra ”invandrare” fastnar vi sverigefinnar i ett undantag. Vi blir utbölingar i både Finland och Sverige. Av ”originalfinnar” betraktas våra föräldrar och vi som svikare. I Sverige har vi istället blivit utsatta för svenskarnas fördomar. Tyvärr är detta inte unikt för oss. Liknande upplevelser har många som kommer till Sverige.
Ofta tvingades vi sverigefinnar sudda ut vår identitet för att passa in i ett samhälle vi själva varit med och byggt upp. Vi blev über-svenskar som glömde vårt finska språk och absolut inte lärde ut det till våra barn. Vissa bytte till och med namn. Allt för att smälta in, allt för att överleva. Men efter anpassningen kommer sorgen över ett förlorat språk. Vi har med saknad mist vår kultur.
Vi sverigefinnar har starka historier att berätta. Berättelser om tomhetskänslan mittemellan kulturer och om hur slitningen mellan två länder föder utanförskap och ensamhet. Trots det är den svenska kulturen tom på verk som berättar om sverigefinnarnas vardag – en kulturens smygrasism som ytterligare bidrar till vårt utanförskap. Detta är märkligt eftersom sverigefinnarnas historier kan ge vägledning i hur vi ska relatera till andra som kommer till Sverige. Vi måste lära oss av våra misstag. Nya invandrargrupper får inte behandlas på samma sätt. Fler kulturer får inte gå förlorade i vårt land.
Jag har med min långfilm Kid Svensk gjort en personlig betraktelse om hur det är att växa upp med två hemländer. Ända sedan jag började med filmen har jag hela tiden blivit kontaktad av personer som vill uttrycka sin tacksamhet över att äntligen bli gestaltade på film. Jag fullkomligt bombarderas av nya livsöden och berättelser. Så stort är bekräftelsebehovet, så stor är berättarviljan.
Nanna Huolman
Stolt sverigefinne och regissör till filmen Kid Svensk
2 kommentarer:
Ett problem - en blandad välsignelse - är i sammanhanget att den svenska föreställningen om "finnen" har förändrats i hisnande fart under 1900-talet. Från att ha varit rasbiologiska främlingar - halvmongoler! - till Västerlandets bålverk mot östern, därefter underliga invandrare, till slut samma slags skandinaver som alla andra... Till följd av detta har finnar ett historiskt hävdelsebegär, ett behov av att få definiera sig själv och göra sin röst hörd fritt - medan svenskar anser att det är överspelat och finnen knappast kan känna sig som offer för något speciellt, alla är vi ju jämlika?
Till och med på den akademiska institution där jag arbetar bemöts jag ibland av leenden när jag försöker tala om en annorlunda erfarenhet som invandrare och medlem av en minoritetsgrupp. "Du är väl ingen invandrare!"
Vad gör man, om man inte är svensk, men uppfattas som sådan? Är man bara tokig då? Ihjälkramad av majoritetsbefolkningen (som inte alltid inser att den själv inte är så homogen heller).
Detta gäller förstås även andra minoritetsgrupper. Det är ingen unik "sverigefinsk" erfarenhet.
Tack Nanna! Född i Sverige(Lund) av Skånsk mamma och pappa från Vasa har man nästan kännt dubbelt utanförskap. Har också kännslan av kulturens smygrasism.Se bara hur ynkligt svensk media uppmäksammade Självständighetsdagen 6 december. Jämför exempelvis med Norges 17 maj.Mitt hjärtaklappar stolt för mitt finlänska och skånska påbrå m.v.h. Olle Appelgren
Skicka en kommentar