Thomas Roth: Ett stort tack till alla

Eter ett mycket framgångsrikt år avslutar Armémuseum nu utställningen ”Sveriges sista stora krig…” och därmed avslutas också denna blogg. Under den tid utställningen har visats har museet haft cirka 85 000 besökare vilket vi räknar som ett gott resultat. Uppmärksamheten i massmedia har också varit stor, med många positiva tidnings-, tv- och radioreportage, det senaste så sent som i förra veckan.

Besöken på denna blogg har också varit många, närmare bestämt över 16 000 från 70 olika länder. En mängd olika inlägg har gjorts i de mest skiftande frågor som dock alla på något sätt har rört Sverige och Finland. Såväl frågor om historia som aktuella politiska ämnen har behandlats, från det tidiga 1800-talets matvanor till nutida nordisk försvarspolitik. Ett stort tack till alla er som bidragit!

Idag, den 6 december firar Finland sin självständighetsdag, en lämplig dag för såväl framåt- som tillbakablickande. Vilken roll, om någon, spelar Sveriges och Finlands gemensamma historia i dagens och morgondagens politiska värld? Hur medvetna om det gemensamma historiska arvet är våra politiker? Även om inte många politiker tycks vara medvetna om det spelar nog vår historia en större roll än vad man inbillar sig och medvetenheten har förhoppningsvis blivit större under det senaste året. För om du inte vet varifrån du kommer – hur vet du då vart du är på väg?

Thomas Roth
1:e intendent, Armémuseum

Per Unckel: Två länder - en framtid

Så är 2009 snart här – det år då vi både i Sverige och Finland ska uppmärksamma att 200 år gått sedan vårt gemensamma land i praktiken blev två. Dessvärre är det också snart dags att packa ner Armémuseums utmärkta utställning om krigsåren 1808-1809.

Det gångna året har jag överraskats – ibland till och med överväldigats – av det breda intresse som ”Märkesåret 1809” möts av. Otaliga slumrande beröringspunkter mellan Sverige och Finland har väckts till liv. Med stolthet talar vi både om vår gemensamma historia och möjligheterna att samverka framöver.

I Sverige använder vi alltmera devisen ”Två länder – en framtid” för att markera vår samhörighet med Finland. Att vi också kan ha praktisk nytta av varandra framgår inte minst av arbetet på det samarbetsprogram om forskning, innovation och näringsliv som inleddes i höstas. På en framtidskonferens i Stockholms stadshus den 17 mars nästa år ska resultaten redovisas.

Att Finland tillmäter relationerna med Sverige stor vikt visas på många sätt. När ”Märkesåret” inleds i riksdagen den 15 januari finns såväl Finlands president som statsminister på plats tillsammans med den finska riksdagens talman. En sådan närvaro samtidigt är unik.

Den nyupptäckta nära relationen mellan Sverige och Finland säger oss något viktigt om förhållningssätten i en alltmera sammanflätad värld. I den vällovliga – och angelägna – strävan att samverka i breda fora är det viktigt att inte tappa bort de som står en allra närmast. Allt är inte bättre för att det ligger långt bort.

När Sverige bygger sina europeiska och internationella relationer är det klokt att inse att man också behöver en hemmahamn. Östersjöregionen och Norden erbjuder oss en sådan hamn.

”Märkesåret” har lärt oss betydelsen av att se sina grannars styrka – redan innan det inletts!

Per Unckel
Ordförande i ”Märkesårets” exekutivkommitté

Varför anföll Ryssland östra Sverige? Thomas Roth svarar på läsarfråga

Fråga från bloggläsare:

Hej jag är 17 år och går på naturvetenskapliga linjen i Nyköping. Jag undrar varför Ryssland helt plötsligt gick in i Finland för att ta över Finland? Jag vet att de har blivit ockuperade ett par gånger av ryssarna men varför just då? Har det något med Napoleonkrigen att göra? Sverige slogs väl mot Napoleon, likaså Ryssland.

Mvh Joel Andersson



1:e intendent Thomas Roth svarar:

Sveriges krig 1808-09 är intimt förknippat med de pågående krigen i övriga Europa vid denna tid, de så kallade Napoleonkrigen. Det ryska anfallet mot östra Sverige (begreppet Finland är egentligen en senare konstruktion) möjliggjordes genom den överenskommelse som kejsar Napoleon och tsar Alexander slöt vid Tilsit i dåvarande Ostpreussen 1807. Tsaren fick då Napoleons stöd för en kommande erövring av Sverige öster om Bottenhavet. Syftet var helt enkelt att utöka Rysslands makt och att säkra huvudstaden Sankt Petersburg för eventuella svenska anfall.

Det är viktigt att komma ihåg att Sverige tvingades att föra krig på minst tre fronter samtidigt. Dels i Finland, dels vid gränsen till Norge och dels vid gränsen mot Danmark, dvs vid Öresund, eftersom Danmark-Norge stod i förbund med tsaren och Napoleon. Krigshändelser utspelade sig också till sjöss på Östersjön, på Gotland och i Jämtland. Den svenska krigsansträngningen kunde alltså inte koncentreras till Finland, vilket kom att bli avgörande.

Thomas Roth
1:e intendent, Armémuseum

Thomas Roth kommentar omröstningen om gemensamt nordiskt försvar

Resultatet av omröstningen på bloggen är intressant. Hade det rört ett större urval av personer, hade man nog kunna tala om ett paradigmskifte. Att 19 % tycker att vi borde dra ner på ”allt” försvar och att 15 % anser att vi borde satsa på det svenska försvaret väger upp vart annat. Mest uppseendeväckande är att hela 65 % vill satsa på ett gemensamt nordiskt försvar. Detta är kanske ett tecken på att den pågående debatten om gemensamma nordiska satsningar verkligen har fått ett genomslag.

Eftersom Danmark och Norge redan är medlemmar i NATO, och Finland är av allt att döma på väg att bli medlem, vore det intressant med en följdfråga till dem som vill ha gemensamma satsningar. Gäller deras inställning även om det skulle medföra ett svenskt NATO-medlemskap? Hur som helst tycks man vara positiv till ett ökat nordiskt närmande inom ett område där vi tidigare inte har haft så väldigt mycket samarbetet. Är detta månne tecken på en ökad nordism över huvud taget?

Thomas Roth
1:e intendent, Armémuseum

Majoriteten vill ha gemensamt nordiskt försvar

Nu presenterar vi resultatet från vår andra omröstning på bloggen. Bloggläsarna har svarat på frågan "Borde det finnas ett gemensamt nordiskt försvar?".

En klar majoritet av bloggläsarna (65%) tycker att det borde finnas ett gemensamt nordiskt försvar. Bara 15% tycker att vi istället borde satsa på det svenska försvaret. Ungefär en femtedel (19%) menar att vi borde dra ner på allt försvar.

Läs också Sten Tolgfors kommentar i SvD till att Norge väljer bort JAS Gripen samt Tolgfors debattartikel i DN där han framhåller vikten av ett nordiskt försvarssamarbete.

Patrick ”Patti” Hansén: Att stilla sin hemlängtan

När jag för fyra år sedan valde att lämna YLE i Vasa för att arbeta inom SR i Göteborg förstod jag ännu inte konsekvenserna av att överge mitt hemland. Som finlandssvensk såg jag till en början enbart möjligheten att få verka på en rikstäckande radiokanal. Dessutom bodde ju fyra av mina bästa finländska vänner i Göteborg. Men snart greps jag av en gnagande känsla av att någonting saknades.

Som av en slump upptäckte jag en liten träningsanläggning för brottare och andra träningsentusiaster i centrala Göteborg. Föreståndaren visade sig vara Hannu Rapo, en legendarisk brottare med rötterna i den östfinska myllan. Hannu tog emot mig och mina landsbröder med öppet hjärta.

Vi började träna tillsammans fredag kvällar, samma tidpunkt som Hannu brukade lyssna på ett lokalt finskt radioprogram i sin lilla recepetionsradio. Inspirerade av detta döpte vi gladeligen om fredagens träningspass till ”finsk afton”. Det innebar även att radioprogrammet fick flytta ut från Hannus lilla radio till den stora ljudanläggningen i själva träningssalen. Plötsligt kunde vi träna till tonerna av Kari Tapio och Olavi Virta. Artister som tidigare tett sig oerhört främmande för oss, avgrundsfrämmande för svenskar, men som nu tog med oss finländare på en musikalisk resa till vårt kära fosterland. För att ytterligare förstärka känslan av ”finsk afton” köpte vi en liten blåvit bordsflagga åt Hannu som han samvetsgrant började placera ut på receptionsdisken varje fredag kväll. På självständighetsdagen fick flaggan dessutom frottera sig med ett litet vackert värmeljus.

Och nu har vi under fyra års tid regelbundet besökt träningsanläggningen. Insupit den finländska fredagsatmosfären. Otaliga gånger reflekterat kring de senaste nyhetshändelserna i hemlandet. Lyssnat till Hannus berättelser om den dramatiska tvångsflytten under kriget från Karelen till Österbotten. Fascinerats av hans fantastiska brottarkarriär i Sverige. Och självfallet avslutat varje besök med bastu och traditionell ”löyly” (bastun är byggd av finländare på 70-talet).

Dessa ”finska aftnar” har blivit väldigt betydelsefulla för mig, mina finländska vänner och även för Hannu. Och många svenskar har successivt lockats med i våra samtal och glatt sig åt gemenskapen. Musikvalet fredag kvällar är väl det enda som ibland retat upp en och annan svensk. Men av någon anledning har de ändå accepterat tongångarna. Antagligen för att svensken förstått vikten av att stödja några finländare i förskingringen, på jakt efter att stilla sin hemlängtan!

Patrick ”Patti” Hansén
Programledare för Morgonpasset i P3

Mats Hellström: För 200-år sedan förlorade Sverige Finland

För 200-år sedan förlorade Sverige Finland – eller mer precist Kymmenegårds Län, Nylands och Tavastehus, Åbo och Björneborgs med de Åländska öarna, Savolax och Karelen, Vasa och Uleåborgs Län samt en del av Västerbotten ända till Torne Älv. Begreppet Finland användes inte i fredsfördraget.

I vilken utsträckning fanns en betydande attraktionskraft för den finska befolkningen att ansluta sig till Ryssland och i vad mån det handlade om ett fjärrstyrt diktat från Paris; vår regions beskärda del av Napoleons omgestaltning av Europa?

Förre presidenten Mauno Koivisto har nyligen givit ut boken ”GRANNAR Frändskap och friktion” (Atlantis Söderströms 2008).

Här i bloggen (21.5.08) frågade jag om de finska riksdagsmännen som mitt under kriget hyllade fiendens Tsar Alexander vid Lantdagen i Borgå. Koivisto skriver: ”Enligt vissa teorier i rysk historieskrivning var det så att Sveriges östra rikshalva gav sig till Ryssland år 1809. Denna tolkning är inte helt felaktig, den kan också försvaras.”

Hit hör givetvis kapitulationen av Sveaborg redan våren 1808. Befälhavaren Cronstedt har blivit herostratiskt ryktbar genom ”Fänrik Ståls sägner :

Den som förrått sitt land han har,
Ej ätt, ej stam, ej son, ej far.

Tag allt vad mörker finns i grav
Och allt vad kval i liv,
Och bilda dig ett namn därav
Och det åt honom giv,
Det skall dock väcka mindre sorg
Än det han bar på Sveaborg.

För Koivisto är det oklart varför Cronstedt gav upp. Många menar att Cronstedt mutades.

I Magnus Ullmans ”Sjöfästningen Sveaborgs fall 1808 förräderi eller krigslist” (Ålandstryckeriet 2008) ges istället bilden av hur en isolerad belägrad besättning i fästningen psykologiskt påverkades av rysk propaganda om ett ohållbart läge, förmedlad bl a av hustrur till de instänga vid äktenskapliga möten vid slädar på isen utanför Helsingfors.

Den ryska ”mutan” om 100 000 riksdaler som Cronstedt fick från tsaren var enligt Ullman ” för att återgälda kommendantens skuld till köpmännen i Helsingfors som levererat olika förnödenheter på kredit”.

Till huvudfrågan: Den bild som ofta ges av ett Finland som under 1700-talet alltmer vänder sig till Ryssland med det moderna St. Petersburg, bör nyanseras.

Visst stämmer det att Anjala-upproret mot Gustav III inte var en första svala. Redan vid 1700-talets början, då Karl XII inte kunde försvara den östra rikshalvan, fanns finländare som tänkte och i begränsade kretsar uttalade förrädiska idéer.

Samtidigt var finländare viktiga i svensk politik också under det sena 1700-talet. Riksdagsmannen Anders Chydenius brukar kallas Nordens Adam Smith. Han var en helt central aktör då 1766 års Tryckfrihetsförordning tillkom. Än idag ger den Sverige en konstitutionell särställning i världen.

Efter Gustav III:s död fördes en avgörande politisk strid i riket mellan det gustavianska partiets Gustaf Mauritz Armfelt och Gustaf Adolf Reuterholm, kallad Sveriges diktator, som stod vid hertig Karls sida.

Kampen om den yttersta makten i Sverige fördes mellan dessa båda finländare endast ett drygt decennium innan Sverige gav upp Finland.


Mats Hellström

Tidigare nordisk samarbetsminister i den svenska regeringen och landshövding i Stockholms län